Strutsfenomenet, men livet är bra ändå..

Vissa människor stoppar huvudet i sanden. Har alltid gjort och kommer kanske alltid att göra. Hur djup sanden är och vad den består av kan variera. Men så fort något blir jobbigt, för verkligt eller kanske lite för mycket av det där som kallas känslor, ja, då ska huvudet ner. Inte tänka, inte känna, inte tänka, inte känna... Som ett mantra. Ibland medvetet, ibland omedvetet.

Ibland kanske mantrat är bra. Men jag tror på det gamla hederliga "ta- tjuren- vid- hornen-konceptet". Jag tror det lönar sig i längden. Nä, Folket, vi måste sluta vara så fega. I största allmänhet.

Jag pratar om strutsbeteendet i allmänhet och samma fenomen vid inblandade känslor i synnerhet. Det är ofta då man märker det som tydligast. Känslor är ju farliga.
Det trodde jag också ett tag. Men ack så vis jag nu har blivit! Därmed inte sagt att jag inte tar till strutsbeteendet ibland vid jobbiga situationer. Dock, kanske inte lika ofta nu som förr. Övning ger färdighet...
Så för alla är som fortfarande är på strutsstadiet, and in deep sand, håll er borta från mig, för sånt är bara löjligt!

Så, nu var det sagt!

Annars leker livet på som vanligt. Är i Stockholm nu och njuter av några dagars ledighet i sällskap av familj och vänner. Lovely! 10-poängstentan klarad och ny kurs på G. Kul nollningar och härliga vänner att festa med. Vi går mot ljusare tider och jag ska till frisören imorgon. Det kan ju inte bli mycket bättre! :)

Ta hand om varandra, akta dig för sanden, och är du redan nere med huvudet; ta upp det!!

Puss